Båtresan from hell…

Vi gick i porlande regn ner till båten på stranden på Koh Mook. Lite regn gjorde väl inte så mycket, det är ju bara lite vatten, som vi brukar säga här nere. Den stora säcken vi haft till resevagnen på flygplanet stuvade vi ner de viktigaste väskorna i och hoppades att alla kläder skulle vara hyfsat torra när vi kom fram. Båten var proppfull av blöta människor som såg lite tagna ut (vi förstod snart varför), men vi fick plats på en bänk tillsammans alla 4 och kurade ihop oss under min sarong. Vi tog några foton med undervattenskameran och vi såg glada ut.
-Vilket äventyr! sa jag glatt till Oliver. –Tänk alla därhemma som sitter på jobbet nu, som kanske precis tagit en kaffe i automaten och ska ta fikapaus. Och här sitter vi på Andamanska havet i en motorbåt! sa Andreas och muntert. Sen var vi inte så muntra längre kan jag säga. Första timmen, när vi kommit ut på öppna havet var en kamp för mig att spjärna emot smällarna mot de höga vågorna. Bella satt i mitt knä, mage mot mage och sov och jag höll hennes huvud stadigt mot mitt bröst. Båten flög över vågorna och smällde hårt i vågdalarna. Det kändes som vi lyfte 1 dm och sen hårt slog ner i sätena igen. Om och om igen. Jag tyckte så synd om den lilla bebisen som jag sett i en BabyBjörn på sin mamma när vi gick ombord. Tur att de skulle av när vi gick på, för det kändes som om detta skakande lugnt kunde ge shaken baby syndrome. Tur för oss att Bella och Oliver inte är små känsliga bebisar längre.

Efter 1 timme stannade vi till vid Koh Bulon, där nästan hälften av folket skulle av. Nu återstod 1 timme till innan vi var framme vid Koh Lipe. Om vi hade haft en jobbig båtfärd hittills så var det inget mot vad som väntade den sista timmen. Förutom alla vågor var det dessutom sidvind och båten krängde åt alla håll och kanter. Var man inte sjösjuk innan så blev man det nu (förutom andreas, som smugit i sig ett piller vid Bulon…) Jag försökte få en uppfattning om hur lång tid som gått och varje minut kändes som en timma. Efter en evighet var vi äntligen framme på Koh Lipe och enligt Molle, som satt bra till, såg det fint ut och vattnet var smaragdgrönt. Puh, det hade kanske varit värt denna helvetesresa. Vi var så tacksamma att Oliver sov hela resan och Bella, som var vaken halva resan, var världens tappraste lilla tjej som bara grät lite ett par gånger, trots att jag såg att hon mådde dåligt. Älskade små barn som klarar allt som deras nyckfulla föräldrar utsätter dem för.
Fortsättning följer…

Bland eremitkräftor, mygg och strandhundar

Nu sitter vi på Koh Mook Charlie Beach resorts restaurang, 50 meter från den fantastiska stranden och väntar på lunchen, klassiska tuna sandwiches. Om drygt en timme kommer vår speedboat och vi åker vidare till Koh Lipe som kommer erbjuda mycket mer liv och rörelse än vad vi har haft här. De senaste 6 dagarna har vi varit här på Koh Mook, en väldigt lugn och relativt oexploaterad ö, med bara ett fåtal resorter och bungalows. Vi har dock varit på en av de två största bungalowresortsen och har trivts rätt bra. Men hade det varit högsäsong hade vi nog inte velat åka hit. (Pappa och Lollo som ska hit om ett tag, jag mailar er alla för-och nackdelar så att ni får veta ännu mer!)
Men veckan har iaf bjudit på några dagar med strålande väder och några lite mer mulna dagar. Vi har njutit av den underbart fina stranden och klara vattnet. Jag och Andreas har fått varsin thaimassage, barnen har kollat på de mängder av eremitkräftor som har sprungit omkring i sanden på kvällarna. Bella har tittat på gängen av hundar som ibland sprungit förbi på stranden och vi har kliat på alla myggbett som vi fått, för här frodas verkligen myggorna, fy.
Några kvällar har vi haft springtävling på stranden och igår tog jag och Andreas varsin längre löptur. Jag kan säga att det är svårt att slå utsikten på våra löprundor här nere. Höga berg som sluttar ner mot vackra stränder och fantasiskt vackra gyllene solnedgångar.

Bella, lilla stackarn, hade feber i ett par dagar, och nu i slutet av veckan har hon fått blåsor på händer och fötter och utslag på benen och rumpan och jag har förstått att hon tyvärr fått en rejäl släng av höstblåsor. Lite konstigt att hon får det här nere, trodde att det var en “svensk sjukdom”, men som tur är så är det ju inget farligt och går över om nån vecka, men hon är ledsen och har svårt att sova och går på tårna för att det gör ont på hälarna.
Nu är vi sugna på att uppleva Koh Lipe efter en skön och extremt slapp vecka med enbart sol och bad hela dagarna. Vi hoppas på att det slutar regna innan vi ska med båten, att molnen försvinner för gott och att Bellas blåsor gör detsamma!
Här kommer en bildkavalkad från vår vecka på Koh Mook!
 
Koh Lipe, here we come!
/ Sofie

Koh Mook

Det finns inte wifi har och internet ar langsamt och dyrt, sa vi vill bara beratta for dem som ev ar oroliga att vi ar pa Koh Mook nu. Resan gick toppenbra, snabb motorbat och lugnt pa havet. Allt ar bra och vi mar bra. Vi kommer blogga en del, men lagger in de nar vi har tradlost internet igen. Pappa, jag svara pa ditt mail nar vi kommer till Koh Lipe. Dit aker vi pa sondag. Tills dess ska vi fortsatta bada pa den fantastiska stranden och bara ha det lugnt och skont! Lollo, jag tycker att du och Erik ska lyxa till det och fundera pa att bo pa den andra resorten, Sivalai (de vek handdukarna till elefanter, vet att du alskar sant!).

Kram till er alla, familjer och vanner!

Resfeber igen

Nu sitter vi på Sonyas för sista gången, iaf på ett tag. Idag lämnar vi Koh Lanta och ger oss ut på det stora äventyret. Här har vi gjort oss hemmastadda nu och det känns som om det är idag resan börjar på allvar. Vi lämnar den relativa tryggheten och ger oss iväg på okänd mark. Endast nästa stopp är bokat, sen är allt öppet. Vi får se vart vägen leder oss...

Nästa gång vi hör av oss är vi på Koh Mook!

En underbar kväll

Näst sista kvällen på Koh Lanta ikväll och vi bestämde oss för att dra till Klong Dao, den norra stora turiststranden och det visade sig vara ett fantastiskt val! Vi gick en stund längs den långgrunda stranden i solnedgången, barnen var lyckliga, vi likaså och ljuset var dessutom fantastiskt för fotografering!

Middagen för kvällen intogs på samma restaurang som Andreas och barnen var på under min matlagningskurs. Barnvänligt, god mat och trevlig personal. Nästan enbart svensk gäster…en liten fingervisning av ryktet som Koh Lanta har att vara en svenskö.

Kvällen till ära blev det en MaiTai till Andreas och en Mojito till mig, mmm! (Nu har du några bilder att visa för maken, Maria!)
 

Imorgon blir sista dagen innan vi åker vidare med speedboat till Koh Mook. Där finns bara 2 resorter och kommer vara superlugnt, med bara bad och sol hela dagarna….precis som om det skulle bli någon skillnad mot vår senaste månad!! Men vi hoppas iaf på en fantastisk strand och lite miljöombyte!

 

Just nu sitter vi ute på vår terrass under en stjärnklar himmel, med fullmånen och ett lyckoljus som ljuskällor. Havet brusar 50 meter bort, syrsorna spelar och luften är ljummen. Min älskling sitter bredvid. Underbart!