Båtresan from hell…

Vi gick i porlande regn ner till båten på stranden på Koh Mook. Lite regn gjorde väl inte så mycket, det är ju bara lite vatten, som vi brukar säga här nere. Den stora säcken vi haft till resevagnen på flygplanet stuvade vi ner de viktigaste väskorna i och hoppades att alla kläder skulle vara hyfsat torra när vi kom fram. Båten var proppfull av blöta människor som såg lite tagna ut (vi förstod snart varför), men vi fick plats på en bänk tillsammans alla 4 och kurade ihop oss under min sarong. Vi tog några foton med undervattenskameran och vi såg glada ut.
-Vilket äventyr! sa jag glatt till Oliver. –Tänk alla därhemma som sitter på jobbet nu, som kanske precis tagit en kaffe i automaten och ska ta fikapaus. Och här sitter vi på Andamanska havet i en motorbåt! sa Andreas och muntert. Sen var vi inte så muntra längre kan jag säga. Första timmen, när vi kommit ut på öppna havet var en kamp för mig att spjärna emot smällarna mot de höga vågorna. Bella satt i mitt knä, mage mot mage och sov och jag höll hennes huvud stadigt mot mitt bröst. Båten flög över vågorna och smällde hårt i vågdalarna. Det kändes som vi lyfte 1 dm och sen hårt slog ner i sätena igen. Om och om igen. Jag tyckte så synd om den lilla bebisen som jag sett i en BabyBjörn på sin mamma när vi gick ombord. Tur att de skulle av när vi gick på, för det kändes som om detta skakande lugnt kunde ge shaken baby syndrome. Tur för oss att Bella och Oliver inte är små känsliga bebisar längre.

Efter 1 timme stannade vi till vid Koh Bulon, där nästan hälften av folket skulle av. Nu återstod 1 timme till innan vi var framme vid Koh Lipe. Om vi hade haft en jobbig båtfärd hittills så var det inget mot vad som väntade den sista timmen. Förutom alla vågor var det dessutom sidvind och båten krängde åt alla håll och kanter. Var man inte sjösjuk innan så blev man det nu (förutom andreas, som smugit i sig ett piller vid Bulon…) Jag försökte få en uppfattning om hur lång tid som gått och varje minut kändes som en timma. Efter en evighet var vi äntligen framme på Koh Lipe och enligt Molle, som satt bra till, såg det fint ut och vattnet var smaragdgrönt. Puh, det hade kanske varit värt denna helvetesresa. Vi var så tacksamma att Oliver sov hela resan och Bella, som var vaken halva resan, var världens tappraste lilla tjej som bara grät lite ett par gånger, trots att jag såg att hon mådde dåligt. Älskade små barn som klarar allt som deras nyckfulla föräldrar utsätter dem för.
Fortsättning följer…