Koh Lipe

Efter en riktigt ruskig resa med speedboat, definitivt den sista, kom vi fram till Koh Lipe. Den här ön ska vara underbar sägs det och det gäller att besöka den nu innan den exploateras sönder som så många andra platser i Thailand. Vid första anblicken såg det bra ut. Visst, vädret var ju inte det bästa, det regnade ju, men det gör det ju ibland vid den här tiden på året så det försvinner nog snart hoppades vi. Förgäves skulle det visa sig…  Här är historien om vårt 2 nätter långa (korta) besök på underbara (eller kanske inte) Koh Lipe:

Vi steg lyckliga i land, glada att ha överlevt en hemsk resa, som ni läst om innan. Båten la till vid en av de större resorterna och eftersom vi inte hade förbokat något annat tänkte vi börja med 2 nätter där för att sedan hitta något mysigt och billigt boende på en av de andra stränderna som skulle vara lugnare men lika fin. Vi fick ett familjerum och bar iväg våra väskor. Rummet var aningen mindre än vårt sovrum hemma och bestod av 2 dubbelsängar (madrasser på en upphöjd del av golvet), 2 fläktar, 1litet bord och en liten toalett. Nåja tänkte vi, det är ju bara 2 nätter, sen hittar vi nått bra. Utanför fortsatte regnet att falla…

Dagen efter klev vi upp, gick för att äta frukost och sedan utforska ön för att hitta boendet vi letade efter. Redan vid middagen innan konstaterade vi att maten var god (fast frukosten så där) och att andelen Ladyboys är klart högre här än någon annanstans i Thailand som vi varit. Vi räknade till att minst 5 av 9 servitriser/servitörer var ladyboys. TIll och med Oliver genomskådade dom. En av dom, med riktigt grov haka serverade vårt bord (långt hår, smink och bröst) och vi frågade Oliver: Var det en tjej eller kille? –Kille, svarade Oliver snabbt och säkert, hehe.

Efter frukosten tog vi ett paraply och vandrade iväg. Vi tog sikte på sunrise beach. Ön är inte särskilt stor (tack och lov!) så vi kom ganska snabbt dit. Väl där konstaterade vi att stranden inte alls var lika fin som huvudstranden, att det var helt öde, mer vågor, maneter osv. Dessutom verkade det inte finnas något ställe öppet där man kunde bo, så vi vände med en gång. 
   

Jaja tänkte vi, vi hittar något fint på huvudstranden istället. Men innan vi gick tillbaka tänkte vi besöka ett bageri vi hört bra saker om, med goda brownies mm. Bageriet låg på den tredje stranden, sunset beach, som låg på andra sidan ön, en promenad på ca 1,5 km. Inga problem tyckte vi och barnen.

På vägen dit, genom vattenhål, på sandiga småvägar och i regn, reagerade både jag och Sofie på att det överallt verkade ganska öde. Alla ställen var stängda, övergivna, och vi såg knappt en människa. Väl framme bekräftades våra misstankar. Varken bageri eller något annat på sunset beach var öppet. Allt såg fullständigt övergivet ut. Suck! Bara att vandra tillbaka igen genom ett öde landskap…

Vi satte oss på ett annat (öppet) bageri och funderade på våra alternativ. Ganska snart började en tanke växa om att lämna Koh Lipe ganska snart. Väldigt lite var öppet och det verkade dessutom som att när det är högsäsong är det otroligt mycket folk, trångt och högljutt.

Dessutom fanns det bara en strand värd namnet. Sanden var otroligt finkornig och nästan vit, men tyvärr kantades stranden av longtail-båtar, fiskebåtar, speedboats och en stor rostig pråm som var full med skräp från någon byggarbetsplats, så det var inte så lockande att bada där.

Vi bestämde att lämna Koh Lipe så snart våra 2 nätter hade passerat och sätta kurs mot ön Langkawi i Malaysia. Den ön ska vara stor med fina stränder och en del annat att hitta på. Dessutom måste vi till Malaysia pga visumregler i Thailand.

Nu har vi köpt biljetter till speedboaten senare i eftermiddag (vi chansar igen för det går ingen färja) och har precis bokat första natten på en resort som verkar ok på största stranden på Langkawi. Himlen har spruckit upp efter nästan 3 dygns ihärdigt regn och nu håller vi tummarna för en bra överfart, bra väder och ett bra rum att bo i.

Wish us luck!